Öresunds Hunter in blue
(Rax) grytjaktberättelse

Patriks hund Rax brev till sin mor. Grävlingjakt i Skåne 2005-09-02.     
Kära mor!

Du måste lova att inte banna mig när jag kommer och hälsar på Dig nästa gång. Som Du vet klarade jag anlagsprovet för sprängare den 1/9 ute på Sturup. Du klarade ju Dig oxå galant. Det märks var jag fått mina drag ifrån!

Nåja, jag och husse bestämde oss för att ge grävlingarna och rävarna ute i naturen en match efter det avklarade provet. Husse har en kompis som har flera gryt ute på Bjärehalvön och han ville gärna se hur en borderterrier fungerade på jakt. Själv jagar han med stövare och taxar.

Sagt och gjort. Varken jag eller husse kunde vänta speciellt länge på att få ge oss ut på vår första grytjakt tillsammans. Fredagen den 2/9 hade vi bestämt med Henry och Lena att vi skulle jaga, klockan fyra på eftermiddagen skulle vi träffas. Du må tror att dagen släääpade sig framåt. Husse hade tusen saker att fixa med innan vi kunde hoppa in i bilen med packning och gevär. När husse öppnar plåtskåpet och det börjar dofta vapenolja i huset, spritter det i hela mig. Att sedan få ligga bak i bilen med ryggsäck och gevär och vara i spänd förväntan, vad mer kan man begära av sitt terrier liv.

Väl framme fick vi vänta ännu en stund innan vi kunde börja jaga. Husse skulle först fika och praaataa, usch, ibland tycker jag min husse är otroligt jobbigt. Men så var kaffet urdrucket och den sista jakthistorien berättad och vi kunde ge oss ut på åkrarna på jakt efter gryt att revidera. Även om jag inte varit med på "riktig" grytjakt innan förstod jag att det var något speciellt på  gång, husse var sig inte lik och Lena och Henry kunde jag inte heller riktigt känna igen. De sa saker som: "undrar om han vågar", "vad tror ni händer om han möter en grävling", "är han gammal nog för uppgiften". Jag undrar vem dom pratade om, för det kan ju inte ha varit mig! Eller?

Det enda jag kunde tänka på var alla dofter från kaniner, rävar och grävlingar som slog emot mig medans vi gick över åkrarna. Du må tro mor att jag slet och drog i kopplet ivrig att få börja jaga. Så stannade vi till. Henry pekade på ett hål i jorden och sa "där är det". Sedan gick han iväg med Lena och ställde sig ett tiotal meter från mig och husse. Husse tog av mig kopplet och klappade mig på huvudet och pekade ner på hålet och sa, "ner nu med dig, gå ner och se om det finns någon hemma"

Först kunde jag inte tror att han menade allvar, men när han uppmanade mig att söka och jag började andas in, kunde jag känna den fräna doften av grävling. Raggen på min rygg restes. Men jag ska erkänna att jag var lite osäker och tveksam i början. Men efter att ha sökt kontakt med husse och kollat med honom om det var okej, vilket det var, tog jag ett djupt andetag och gav mig av ner under jorden. Det var inte länge sedan en grävling rört sig därnere, doften blev fränare och fränare, helt plötsligt såg jag ljus. När jag kom fram i ljuset såg jag Henrys ansikte, han manade på mig att fortsätta in i nästa gång. Det hade han inte behövt, för doften var obeskrivlig och jag förstod att grävlingen inte kunde vara långt borta.

När jag kommit en bit in i nästa gång, mötte jag den. Jag skällde allt vad jag kunde och gjorde utfall mot grävlingen. Den fräste tillbaka och slog efter mig med sina framtassar. Då såg jag att det inte var en grävling utan två. Så jag tog i lite extra och det fungerade. De började båda röra sig framåt i gången och innan jag visste om det, var de ute på åkern. Innan jag hann ut hörde jag ett skott, Lena hade skjutit den första av de två grävlingarna. Den andra sprang mellan Lenas ben och rakt mot husse. Jag bestämde mig för att skydda husse och sprang rakt förbi den grävling som blivit skjuten. Tyvärr var den inte riktigt död, när jag passerade så högg den mig i ryggen. Jag snodde snabbt runt och greppade den om strupen och kastade den fram och tillbaka. Precis som Du mor lärt mig göra med mina leksaker som valp. Jag hade inte tid att ägna den mer uppmärksamhet utan rusade efter den flyende grävlingen som var på väg ner under jorden efter det att husse fumlat med bössan och inte fått iväg något skott. Jag slank snabbt ner efter, Du ska tro att det blev en riktig batalj under jorden. Jag har klös och rivmärken på halsen, under hakan och på framtassarna. Men rätt som det var kom vi fram i ljuset igen och jag hörde Henrys röst precis innan jag hörde tre skott. Grävlingen framför mig ryckte till och rusade in i gången framför oss.

När jag passerade ljuset tittade jag upp och såg Henry och hörde honom säga, "faan fick jag den inte?".Jo det fick han. Den låg en bit inne i gången död. Men jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle få behålla den om jag drog fram den i ljuset, så jag stannade där nere med den, skällde på den och luktade på den. Jag hörde hur husse kallade, men jag brydde mig inte om att komma ut. Efter ett tag blev det tyst. Jag väntade en stund, sedan kröp jag upp ur gången. Först trodde jag att husse åkt hem, men sedan förstod jag att han bara gått ett av sina ärenden, för han hade lämnat kvar sin jacka, så då måste han ju komma tillbaka.Ner under jorden igen. Drog och slet i grävlingen så den kom närmare utgången. Sedan hörde jag husse komma igen. Så jag kom upp till honom och gav honom en rejäl slick i ansiktet. Konstigt nog verkade han inte speciellt glad för att få den!?!? Husse och jag hjälptes sedan åt att dra fram den döda grävlingen. Du skulle ha sett husse hur stolt han var när han fick visa upp de två grävlingarna som jag jagat fram, han riktigt kråmade sig!
Nåja, efter att fått vatten att dricka och pannkakor att äta, tvingade husse mig att duscha och tvätta mig med grönsåpa. Sedan gick han igenom pälsen på mig och de skador jag fått. Han säger att jag ser ut som ett vandrande lapptäcke i form av löst sammanhängande ruvor delvis päls klädda! Han är inte lite fräck min husse!! Visst svider det när husse tvättar såren rena, men jag är beredd att göra om det igen, ju snarare desto bättre. Husse säger att vi får vänta tills efter det att jag blivit utställd på Sofieros hundutställning,  om jag inte vill ställa upp i klassen för vanställda hundar..........
Jag hade ju hellre jagat än blivit utställd. Men det betyder mycket för husse, å det är ju viktigt i en relation att båda får vara med och bestämma, så han kan ju få sin vilja igenom för en gång skull.

Men kära mor, tack för alla tips du gett mig i hur man ska figthas som en riktig terrier och bli som sagt inte rädd när Du ser mig nästa gång, jag är den samma även om jag saknar päls på vissa ställen och har fått en del ärr på min kropp.

Din Rax
 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Rävjakt i Särna 2005-11-25--27.  

En intressant artikel finns att beskåda i tidskriften Jakt & Jägare nr 3/2006, sid 52.
Där omnämnes en hund från Skåne; det är Rax som är den skånska hunden, en av Lucias två söner från hennes andra valpkull.
Det finns flera bilder här på hemsidan under Aktiviteter.